begrafves under ett störtregn af skrattsalvor. Den som sett en skidlöpning i Husebybacken utanför Kristiania glömmer aldrig den anblicken.
Men för att vara fullt herre öfver sina skidor fordras det något mer än att kunna hoppa på dem. Man måste kunna ögonblickligen svänga dem åt hvilkendera sidan som helst eller kasta dem tvärs och tvärstanna framför hvarje oförutsedt hinder. Kan man ej det, då äfventyrar man ju att ränna mot träd och stubbar och utför okända bråddjup. Äfven detta öfvas därför vid de årliga skidtäflingarna, och äfven däruti äro telemarkingarne, liksom den nyare tidens skidlöpare, mästare. Att se dem komma i full stormande fart och så plötsligt med en snabb vändning kasta skidorna tvärs och stanna, det är måhända en lika vacker anblick som att se dem sväfva genom luften.
Skidorna äro framför allt ett fortkomstmedel, och därför är och förblir också den hastighet, hvarmed skidlöparen kan taga sig fram genom obanad mark, skidlöpningens viktigaste sida.
Oaktadt åskådaren sätter största värdet på hoppningen, är det därför med fullt skäl längdlöpningen vid våra årliga skidtäflingar fått sig tillagd en större betydelse. Mången tror, att man blott behöfver vara uthållig och stark för att kunna på skidor tillryggalägga långa sträckor; men detta är ingalunda fallet. Det är lika nödvändigt att vara van att begagna sina skidor. Helst bör man från barndomen ha öfvat sig i konsten, så att man glider fram på skidorna med minsta möjliga ansträngning. Genom långvarig öfning, i synnerhet i barnaåren, blifva också de muskler och den del af nervsystemet, som vid skidornas förande särskildt komma i verksamhet, starkare utvecklade.
