Hvad det vill säga att vara van vid skidorna, får man klart för sig, när man är i tillfälle att se en öfvad och en oöfvad skidlöpare ränna vid sidan af hvarandra. Den öfvade glider fram som om intet hinder vore i vägen, medan den oöfvade arbetar och stretar med hela kroppen och öder bort en hel massa muskelkraft för att åstadkomma den nödiga rörelsen. Det händer därför ytterst sällan, att personer, som först i senare ålder börja gå på skidor, bli säkra och uthålliga skidlöpare. Om få saker gäller i samma grad som om skidlöpningen, att det träd som skall växa krokigt måste tidigt böjas. Hela kroppssystemet måste utbildas därtill.
Man får dock ej häraf sluta, att denna idrott ger kroppen en ensidig utveckling. Tvärt om finns väl knappast någon, som ger kroppen en mera sund och harmonisk utveckling. Det är icke blott benen, utan äfven öfverkroppen och armarna som användas. De senare få en hälsosam motion genom stafvens förande under marschen, i synnerhet om man begagnar en staf i hvardera handen, såsom lapparne i somliga trakter bruka, och som äfven börjat bli sed under snabblöpning i Norge. På vandringen öfver Grönland begagnade äfven vi två stafvar.
Att uppställa en allmän norm för den hastighet, en skicklig och uthållig skidlöpare bör kunna uppnå, är icke möjligt, då den i väsentlig grad beror af terräng och skidföre. Man kan dock beräkna, att en öfvad skidlöpare på godt före och i någorlunda god mark bör kunna tillryggalägga cirka 100 kilometer på dagen.
Den längsta skidlöpning som hittills egt rum i Norge var den, som i februari 1888 hölls i trakten af Kristiania. Banan var 50 km. lång och gick genom tämligen kuperad skogsmark. Under vägen voro en mängd hinder af olika art uppställda för att pröfva de täflandes skicklighet. Banan
