sammanträffa med expeditionens öfriga deltagare. Dessa gingo dagen efter min afresa ombord på en ångare, som förde dem och expeditionens hela utrustning från Kristiania öfver Kristiansand till Skotland. En mängd förståndigt folk skakade betänksamt på hufvudet och tryckte vemodigt våra händer vid afresan. Man tänkte, om man också icke sade det: »det är nog sista gången vi se hvarandra!»
Afresan skildrar Balto på följande sätt: »Då vi från staden begåfvo oss ned till ångbåtsbryggan, ledsagade oss | många herrar och damer för att önska oss lycklig resa och vid affärden uppstämma några hurrarop. Samma lyckönskan fingo vi af invånarne i alla de små städerna mellan Kristiania och Kristiansand, ty de tänkte, att vi säkerligen aldrig skulle komma tillbaka. Kanske det skulle gå oss som det gick herr Sinclar, hvilken rest till Norge för att röfva och plundra.»
I Köpenhamn uppsökte jag kapten Holm, ledaren af den danska konebåtsexpeditionen till Grönlands östkust, och af honom fick jag åtskilliga värdefulla upplysningar om isförhållandena på den af honom besökta delen af östkusten. Likaledes träffade jag här Maigaard, hvilken tillsammans med amerikanen Peary 1886 gjorde en vandring öfver inlandsisen. Han var en af de få, ytterst få, som såg expeditionens framtid i ljusa färger och icke tviflade på möjligheten att färdas tvärs öfver Grönland.
I Leith sammanträffade jag, som sagdt, med expeditionens öfriga deltagare, hvilka där tycktes finna sig särdeles väl och hade rönt mycken godhet af där boende landsmän. Balto omtalar i sin berättelse bland andra den norske konsuln som »en annan fader de funnit i Leith och som gifvit dem så mycken traktering». Han synes ha funnit fäder på många ställen. Sedan vi rönt många bevis på skotsk gästfrihet, gingo
