vi den 9 maj på aftonen ombord på den danska ångbåten Thyra, som låg i Granton (strax norr om Leith) och skulle föra oss till Island. Thyra tillhör det Förenade ångbåtsbolaget i Köpenhamn och är det ena af de båda ångfartyg, som göra regelbundna turer mellan Danmark och Island.
Det var nära midnatt, då vi sade farväl åt de sista vänner, som följt oss ut på den ensamma bryggan, och styrde ut i mörkret för att sätta kurs nordpå.
⁎
Långt ute i Västerhafvet, ombrusade af sjö och bränning,
ligga några små öar: det är Färöarna. För mer än tusen
år sedan upptäckte och bebyggde vi dem, och långa tider
igenom hörde de sedan till Norge, och norska fartyg kommo
årligen dit. De tiderna äro länge sedan förbi, och numera
händer sällan, att norrmän komma dit. Afstängda som öarna
äro från den öfriga världen, föra de ett ensligt lif för sig
själfva långt därute i hafvet. Deras befolkning utgör en liten
isolerad och glömd kvarlefva från en länge sedan försvunnen
tid. Men komma vi till dem, känna vi med ens, att de äro
ett skott af vår egen stam. De ha ännu mycket kvar af den
gamla norska folkkarakteren, och ännu tala de det gamla
norska språk som vi själfva glömt. Slutna inom sig själfva
och rufvande öfver sina minnen från nordens stormaktstid,
få de, liksom öarna de bebo, en sällsam, alldeles egendomlig
prägel.
Dessa äro danade gerom vulkanisk verksamhet och bestå till väsentlig del af basalt, som i smält tillstånd på olika tider framvällt ur jorden i väldiga strömmar, liksom ännu i dag lavan ur vulkanerna. Dessa strömmar ha
