började från den rätta sidan — men just den punkten var af största vikt.
Började man, som alla föregående expeditioner, från västkusten, så kunde man vara viss om att icke komma fram; man skulle då hafva de egyptiska köttgrytorna bakom sig, medan man framför sig blott hade den okända isöknen och ostkusten, som icke är mycket bättre. Och äfven om man hunne fram, hade man att tillryggalägga lika lång sträcka på hemvägen.
Den enda säkra vägen var enligt min mening att genomtränga drifisen och landa på Grönlands öde, af is belägrade ostkust, samt att härifrån gå mot den bebodda västkusten. Om man på det sättet ref alla bryggor bakom sig, skulle man icke nödgas drifva manskapet framåt; ostkusten skulle näppeligen locka någon att återvända, medan framför vinkade västkusten med alla civilisationens behag. Alltså funnes intet val; blott framåt — ordern skulle lyda: döden eller Grönlands västkust!
Följande år framlade jag min plan i ett bref till en bekant i Danmark. Jag föreslog en gemensam dansk-norsk expedition till Grönlands ostkust: danskarna skulle undersöka denna kust, medan norrmännen skulle på skidor gå öfver inlandsisen till västkusten. Detta förslag ledde till intet, och då jag samtidigt blef starkt sysselsatt på andra håll, hvilade saken några år.
Först på hösten 1887 bestämde jag mig på allvar för färden. Min ursprungliga mening var att utföra expeditionen för enskilda medel, men då jag från flera håll kraftigt uppmanades att söka understöd af det norska universitetet, på det att expeditionen därigenom skulle få en mera offentlig nationell prägel, så insände jag till universitetet följande ansökan:
