Hoppa till innehållet

Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
132
FRÅN NORGE TILL ISLAND.

alla hinder». Det var just då han i första branta sluttning skulle visa detta sitt konststycke som det gick så på tok för honom, och vi kunde ju, trots allt, ej låta bli att draga på munnen.

Han var nu i flere dagar invalid, och vi trodde, att vi skulle förlora den ene af våra kamrater, och jag tänkte redan på att taga en isländare i hans ställe, ehuru ingen just var synnerligt benägen därtill. Genom daglig massage blef han dock snart så pass förbättrad, att jag åter hoppades kunna använda honom, ehuru han själf såg allt i de mörkaste färger och i allmänhet var ytterst nedslagen. Det samma var äfven förhållandet med Ravna, som trodde sig antingen skola bli nödsakad att ensam följa oss, eller också afstå från hela resan, men därmed också från förtjänsten.

För öfrigt blef tiden oss alls icke lång på Thingeyre. Vi gjorde fjällbestigningar, jagade sjöfågel på fjorden, företogo ridturer, besökte bondgårdarna i trakten o. s. v. I synnerhet voro ridturerna på de små, ypperliga islandshästarna ett utsökt nöje. Kommer man upp på en sådan liten råtta och, som författaren, ej just är liten till växten, tar man sig knappast ut till sin fördel, där man sitter med fötterna nästan skrapande i marken. I början fruktar man nästan, att hästryggen ej skall hålla. Men när det så bär af i vildaste karriér och allt hvad tygen hålla, öfver grusbackar, där stenarna rulla under hästhofven, öfver myrar, där hästen sjunker ned till långt upp på benen, öfver bäckar och klyftor, uppför branta bergstigar, utför stupande fjällsidor, med ett ord genom en terräng, där en vanlig häst vid första steg skulle ha ett par hela ben mindre, och öfverallt med samma vilda fart och utan att hästen en enda gång fubblar med foten — ja, då tror jag, att man måste fatta aktning för islandshästen, säkerligen världens yppersta berghäst. Mest