reste hemifrån. Kapten Jacobsen hade fått veta det genom ett bref hemifrån, som han erhöll på Island; men själf hade han ingenting hört och fick heller ingenting veta. Så kan man lefva här uppe på Ishafvet utan att ana hvad som föregår ute i världen. Alla ens fröjder och sorger röra sig omkring själen och själfångsten. Hela Europa kunde störta samman, utan att man hade någon aning därom.
Medan vi under natten höllo västlig kurs långs iskanten, passerade vi Morgenen, ett af Sven Foyns fartyg. Det kom just nu ut ur isen med hudarna af tre nyskjutna isbjörnar på släp. Man släpar nämligen gärna hudarna några dagar efter fartyget för att rengöra dem. Denna anblick väckte Sverdrups och Dietrichsons stora afund, och deras högsta önskan var nu att få se och skjuta björn.
Vi hålla nu västlig kurs ett par dagar, men vinden är ogunstig, och det går därför icke så fort som vi beräknat, helst som vi, när vi komma till en djupare bukt i isen, alltid gå in för att spana efter själ, hvaraf vi hittills endast sett mycket litet. Däremot passera vi icke så få hvalar. I synnerhet är den mindre arten, näbbhvalen (Hyperoodon diodon), alls icke sällsynt. I flockar på 5 och 6, stundom flere, komma de ofta strykande långs fartygets sidor och vältra sig eller ligga alldeles stilla framför bogen. Den höga, runda fettpuckel de ha på pannan och som de gärna sticka upp öfver vattenytan ger dem ett sällsamt utseende. I synnerhet är den starkt framträdande hos hanarne. Puckeln öfvergår med en brant sluttning i den långa och smala näbb, hvartill käkarna äro förlängda.
Näbbhvalen räknas till tandhvalarne, oaktadt han blott har två små tänder, som sitta löst ytterst i underkäken och mycket ofta på äldre individer falla bort. Han har tydligen
