Då fick jag från en dansk man mottaga anbud om den summa, hvilken jag hade begärt i min ansökning.
Denne man var etatsrådet Augustin Gamél i Köpenhamn, hvilken redan genom att bekosta Dijmphna-expeditionens utrustning gjort sig förtjent om den arktiska forskningen. Att sålunda en utländing och därtill en man, som jag icke personligen kände, erbjöd sig att lämna bidrag till en expedition, som af de flesta ansågs vanvettig, syntes mig i sanning så ädelmodigt, att jag icke kunde tveka att antaga anbudet.
Först i januari 1888 framlade jag min plan för offentligheten uti en uppsats med titel »Grönlands inlandsis», som intogs i den norska tidskriften »Naturen». Efter att här bland annat hafva redogjort för de många tidigare försöken att intränga i Grönlands inre, yttrade jag:
»Min plan är i korthet följande. Med tre eller fyra af de bästa skidlöpare, som kunna erhållas, ämnar jag i början af juni gå med ett af de norska själfångstfartygen från Island mot Grönlands ostkust och vid omkring 66° n. br. försöka att tränga in mot land så långt som möjligt.[1] Om fartyget icke skulle kunna nå in till kusten, hvilket dock efter själfångarnes erfarenhet icke är osannolikt — dessa hafva nämigen flere gånger varit ända inne under den okända kusten [2] — så lämnar expeditionen fartyget, när detta hunnit så långt in som möjligt, och går därpå öfver isen i land. För att
- ↑ Allra helst skulle jag vilja landa vid den föga kända Scoresbyfjorden längre norr ut. För sådant ändamål blefve det emellertid nödvändigt att hyra ett fartyg uteslutande för expeditionens räkning, och då det torde möta svårigheter att erhålla därtill nödiga penningmedel, har jag tills vidare uppgifvit denna tanke.
- ↑ Exempelvis kan nämnas, att sommaren 1884 förekom ytterst litet is, och själfångarne fångade då klapmytsen nästan alldeles invid land.
