ådagalagdt genom de båda lappar, som Nordenskiöld förde med sig.
Jag anser därför, att en expedition på skidor — med skidkälkar, möjligen dragna af hundar — skall hafva all möjlig utsikt att lyckligt nå genom Grönland.» — —
Efter att hafva redogjort för min plan, slutade jag ansökningen med följande ord:
»På grund af denna plan får jag hos det ärade kollegiet hemställa om uppförande på budgeten för detta år af de för expeditionens utförande nödiga medlen.
Om färden utföres på här angifna sätt, kunna kostnaderna beräknas uppgå till ett belopp af 5,000 kronor.
Kristiania den 11 november 1887.
Vördsammast
Fridtjof Nansen.»
Denna ansökan blef på det kraftigaste förordad af det akademiska kollegiet, hvilket insände den till regeringen, på det att denna måtte taga saken i öfvervägande och befordra den vidare till stortinget såsom regeringsproposition. Regeringen fann emellertid icke skäl att upptaga förslaget, och i ett af de regeringsvänliga pressorganen yttrades t. o. m., att man icke kunde finna den allra minsta anledning, hvarför norska folket skulle betala en så stor summa som fem tusen kronor för att sätta en enskild man i tillfälle att göra en lustresa till Grönland. De flesta, som hörde talas om planen, menade att den vore ren galenskap; antingen vore jag icke rätt klok eller också trött vid lifvet; hvad hade man väl att göra i Grönlands inre?
Lyckligtvis var jag icke beroende af hjälp, vare sig från regering, storting eller någon annan.
