Sjette kapitlet.
Klapmytsen och klapmytsfångsten.
Klapmytsen (Cystophora cristata, Erxl.) är en mycket stor
själart, närmast besläktad med sjöelefanten på
Amerikas östkust och i de antarktiska hafven. I likhet med denne,
har hanen en hätta öfver nosen och skiljer sig därigenom
till det yttre skarpt från alla andra arktiska själar. Honan
däremot har ingen sådan hätta; huden öfver nosen är endast
litet lös och uppsväld.[1] Han kan uppnå en betydlig storlek
och är näst blåsjälen den största af de själarter, som
förekomma i våra nordiska farvatten. När han kommer till
världen, är han genast färdig att gå i vattnet och har en
dräkt af glatta själhår. Han är då ljus eller nästan hvit på
undersidan och grå öfver ryggen. Vid nästa hårombyte blir
han något fläckig, och, ju större han blir, utvecklas denna
hudteckning allt mer, tills han som fullvuxen får en gråhvit
bottenfärg med en mängd större och mindre, oregelbundna
svarta fläckar, strödda öfver hela kroppen. Minst äro fläckarna
- ↑ När Robert Brown (Arctic Manual and Instructions, London 1875, — »Natural History», s. 64) säger, att äfven klapmytshonan har hätta, är detta ett fullkomligt misstag.
