på hufvudet, men de sitta här så tätt, att hufvudet ofta förefaller alldeles svart.
Hanens hätta kan blåsas upp till rent af förvånande storlek och ger då hufvudet ett högst egendomligt utseende. Det händer dock sällan, och jag har ej sett honom göra det annat än när han blir ond och retad, t. ex. då man skjuter på honom. Vanligen ligger hättan slakt ned och hänger då som en kort snabel fram öfver nosen. Ändamålet med denna hätta är ej lätt att förstå. Det låter visserligen tänka sig, att hon möjligen kan vara ett försvarsvapen till skydd af klapmytsen ömtåligaste del, nosen, hvilket i tidernas lopp utvecklats hos hanarne i följd af deras strider om honorna, då de bäst skyddade gått med seger ur dessa strider och sålunda kunnat föröka sig i starkare grad än de hättlösa.
Denna förklaringsgrund förefaller mig dock långt ifrån öfverbevisande; ty väl utkämpa hanarne i brunsttiden väldiga bataljer med hvarandra, men det är mig svårt att fatta, hvarför just nosen skulle härvid sväfva i så stor fara. Sannolikare synes mig då, att denna hätta kan vara en prydnad, som hanarne fått därigenom, att hanar med anlag därtill vid parningen föredragits af honorna.
Klapmytsen är stor och stark, tillika modig och, när han sätter sig till motvärn, icke att leka med. På isen rör han sig visserligen mindre lätt, men i vattnet kan han vara rent af farlig, och eskimåerna, som måste fånga honom från sina små kajaker (skinnbåtar), ha därför goda skäl för den respekt de hysa för honom; han har vållat mången eskimås död. 1882 blef min båt en gång angripen af en sårad klapmytshane, som kastade sig upp på båtkanten och högg efter mig med tänderna, men träffade i stället relingen, där han lämnade djupa märken.
