Denna fångst börjar vanligen i juni, då fångstfartygen anlända till Danmarkssundet, sedan de i hafvet omkring Jan Mayen drifvit fångst på en annan själart, den s. k. grönlandssjälen (Phoca grönlandica, O. F. M.). Några af dem ha äfven förut nordost om Island jagat näbbhvalen eller bottle-nosen (Hyperoodon diodon).
Hvad man först har att göra är att söka få rätt på själen, och det är ofta svårt nog. Ty man må ej föreställa sig, att han ligger strödd öfver all isen här uppe. För att få rätt på honom måste fartygen ofta söka i hela veckor. De gå då långs den yttre kanten af drifisen och tränga vanligen öfverallt, där det finns öppningar eller bukter, in i isen, på samma gång ismassorna åt alla håll noga undersökas med kikare från den på stortoppen anbragta utkikstunnan. Upptäckas så ändtligen efter långt spejande flockar af själ långt inne i isen, och är denna icke allt för tätt sammanpackad, fyrar man på i maskinen det bästa man kan och ger sig så fort som möjligt in i isen för att komma fram till själen; eljest riskerar man att andra fartyg komma en i förväg. Inga vänner i spel, heter det, och detta gäller i fullaste utsträckning om själfångsten på Ishafvet; här söker man efter bästa förmåga öfverlista hvarandra. Ligga flere fartyg i närheten, när man får själ i sikte, och man har anledning tro, att dessa ännu icke sett honom, gäller det vanligen i första rummet att narra bort dessa från stället. För detta ändamål göras då otroliga konststycken. Ett af dem är att för ånga och fulla segel sätta af i en helt annan riktning och låtsa, som man där såg eller väntade få se själ, för att sålunda locka de andra med sig och därpå, när de kommit ett stycke på väg, obemärkt smyga sig tillbaka och in till själen. Sådant är icke ovanligt där uppe.
