När man så allt hvad fartyget kan tåla bryter sig in genom isen och det i skansen blir bekant, att man från tunnan ser själ, då händer väl, att det blir lif ombord. Alla äro på benen, alla skola fram i backen eller upp på relingen, om de ej redan sett honom från däck. Man får nu brådtom att göra båtarna klara, se efter om det finns bröd och fläsk i båtkistorna, öl på dunken och patroner i patronlådan, om studsaren är i godt skick och försvarligt putsad, och har man intet annat att syssla med, ger man sig tid att slipa sin knif, så att den biter riktigt bra på alla de själar man får att flå. Så gör man åter ett slag framåt backen för att speja efter själ, eller riktas ögat upp åt tunnan, för att se, åt hvilket håll den långa kikaren pekar, och därefter inåt isen i denna riktning. Får man då öga på en själ, blir det ett pekande och ett pratande. Snart ser man flere; som svarta prickar dyka de fram på isen långt för ut. Hvarenda ny själ hälsas med jubel.
Emellertid arbetar sig fartyget jämt och säkert in genom isen. Kommandoropen ljuda uppifrån tunnan. Än är det »dikt babord!» än »dikt styrbord!», så »fall!» eller »lova!» eller »rätt så!» De båda arma satarne vid röret arbeta så att svetten lackar af dem, och ratten snurrar omkring som hjulet på en spinnrock, medan fartyget med dån och brak törnar emot de väldiga flaken, sa att det skakar i alla sina fogar och man på däck ofta har svårt att hålla sig upprätt. Nere i maskinrummet eldas alltjämt på, medan propellern akterut snurrar rundt och bildar ett hvirflande och skummande kölvatten, som dock snart åter täckes af isen. Men uppe i tunnan sitter kaptenen och fröjdar sitt öga med anblicken af själmassan för ut, medan han gör upp sin anfallsplan och söker väg åt sitt fartyg. Det är en spännande färd; oro och förväntan stå att läsa i alla ansikten.
