En dag kom en af besättningen och klagade öfver, att han var så eländig i hela kroppen. Det värkte i alla leder och lemmar på honom. Jag frågade honom, hvar det kändes värst. Jo, det var allt i ryggen. Uppledsen vid alla dessa människor, som hade värk än här än där, sade jag honom, att det var gikt, och att det ej var mycket att göra vid. Han skulle kläda väl på sig och icke gå mer i blåsten, än som var alldeles nödvändigt.
Men ett par dagar därefter kom han igen och sade, att nu måste jag göra någonting vid honom, ty nu kunde han omöjligt härda ut längre, så ondt gjorde det. Nu hade det slagit sig i högra armen, sade han, och den hade börjat svullna. Min misstanke väcktes, och jag frågade honom strax, om han icke haft något sår på högra handen; men han svarade nej. Jag fann det underligt, men fick i detsamma på ena fingret se en skålla och frågade hvad det var. Åh, det var ingenting, sade han. Han hade bara för några dagar sedan kommit att stöta ena knogen litet, så att skinnet gått. af. På min fråga, om det ej värkt något, svarade han, att det nog kunde hända; det hade allt värkt litet. Jag sade honom då, att han här hade orsaken till värken i armen. Han hade för öfrigt själf varit skuld till alltsammans. Nu måste han tvätta fingret väl och blotta armen, så skulle jag komma och se på den. Det visade sig ganska riktigt vara en starkt utvecklad blodförgiftning; armen var betydligt svullen ofvanom armbågen. Tills vidare ansåg jag mig dock ingenting kunna göra. Armen lades i band, och han fick sträng tillsägelse att icke begagna den och att hålla sig stilla.
Men det blef värre för hvar dag; armen svullnade allt mer, och smärtorna tilltogo. Han måste lägga sig till sängs. För att något lindra plågorna, lade jag kalla omslag om armen. Han hade stark feber och kunde föga eller intet
