förtära. Slutligen var armen så tjock som ett ordinärt manslår. Det var tid att skära bölden, men jag kan icke neka, att jag drog mig därför. Alla sade, att han i alla fall måste dö, och jag kunde lika gärna spara mig omaket.
Jag besökte honom flere gånger om dagen. I sanning, ett skansrum ombord, där omkring 60 personer stoja, skratta, prata och skrika öfver hvarandra, är intet godt sjukrum. Här låg den sjuke i en trång, instängd koj, stönande och vridande sig under smärtorna, så att hela rummet genljöd af hans jämmerskrin. Mörkt, lågt var här under taket, rundt omkring väggarna stodo skeppskistor, sjökläder hängde eller lågo kringkastade på alla håll, smutsiga och stygga att åse, smutsigt och slipprigt var golfvet, och luften kvalmig och instängd. När fartyget allt emellanåt tornade mot isen och allting skakade, kastades den sjuke från den ena sidan af kojen till den andra, och han utstötte ett skri mer hjärtslitande än någonsin.
I sådana omgifningar var det jag måste operera honom; det kunde ej uppskjutas längre. En pennknif, som blifvit hvässt på en grof slipsten, var det enda brukbara instrument som kunde anskaffas, och operationen skulle försiggå vid det fladdrande skenet af en liten eländig lykta. Men det var svårt nog att få någon att hålla lyktan; ingen ville se på. Ändtligen var allt färdigt, stålet trängde in och fördes fram för att gifva ett långt snitt. Karlen vrålade af smärta, frågande om jag ville göra af med honom. Ett par droppar blod sipprade nu fram, och så välte materien i hvita strömmar ut ur såret. Det kändes som en lättnad att blott se, hur den rann. Men karlen låg först stönande, liksom halft bedöfvad, därefter började han yra; han hade förlorat medvetandet.
I flere dagar låg han så. Kamraterna voro helt rädda för att vara inne i rummet; de trodde, att han höll på att
