kunna passera det öppna vatten, som antagligen finnes nära kusten, medföres en lätt båt, som drages på medar öfver isen. Att en sådan färd öfver drifis är möjlig, tror jag mig med säkerhet kunna påstå på grund af den kännedom därom, som jag förut förvärfvat. År 1882 företog jag nämligen med själfångstfartyget »Viking» från Arendal en resa i dessa trakter. Vi blefvo då i juni månad fastsittande i isen utanför Grönlands ostkust; under tjugufyra dygn drefvo vi långs denna kust, vid hvilken jag nu ämnar landa, och jag hade därunder på talrika vandringar och jaktfärder rik anledning att göra bekantskap med isens beskaffenhet och snöförhållandena. Under denna resa blefvo vi också ofta nödsakade att på grund af plötsligt inträffade inspärrningar draga våra båtar långa sträckor öfver isflaken.
På detta sätt anser jag alltså, att vi skola kunna nå land. Helst såge jag, att detta kunde ske ett stycke norr om Kap Dan, emedan kusten där ännu icke blifvit befaren af europeer och alltså redan denna erbjuder tillfälle till många intressanta undersökningar. Längre söder ut däremot är kusten jämförelsevis väl känd, då den danska »konebåtexpeditionen», under kapten Holm trängde upp till en punkt något norr om Kap Dan och öfvervintrade vid Angmagsalik, en koloni af hedniska eskimåer, belägen strax söder om nämnda udde. Efter att på kusten hafva anställt de undersökningar, som kunna utföras utan alltför stor tidspillan, anträdes snarast möjligt vandringen öfver inlandsisen. Så framt expeditionen når land norr om Kap Dan, börja vi vandringen vid botten af en af de därvarande fjordarna; om vi landa längre mot söder, söka vi komma till den inre ändan af den djupa Sermilikfjorden för att där stiga upp på isen.
Expeditionen skall genast söka att nå så högt upp som möjligt på isfri mark, äfven om stigningarna skulle vara
