Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
183
MASSOR AF SJÄL I SIKTE.

Jag talade sedermera med kapten Iversen på Stærkodder, som varit längre in i isen norrut än vi. Han hade där kunnat se land mycket tydligt. Det var ett högt, bergigt land, sade han, icke lågt som längre ned på kusten, där han varit inne 1884 (det var antagligen något norr om 67° n. br.). Dessa uppgifter stämma äfven med de underrättelser kapten Holm fick af eskimåerna i Angmagsalik och efter hvilka han gjorde sin skiss af östkusten norrut. Denna kust hör, som bekant, till de mest okända trakterna af vår planet.

Fram på aftonen den 28 juni fingo vi se själ. Vi sågo honom nu dagligen en längre tid utan att kunna komma in till honom. Den 3 juli kommo vi ändtligen långt in där det var mycket själ; men isen låg här så tät, att det var omöjligt att få ut båtarna, och sålunda kunde ingen fångst göras. Fram på natten, då solen kommer i horisonten, kan man se långt och tydligt öfver snöfälten här uppe. Jag gick då upp i tunnan. Sättande kikaren för ögat och riktande den inåt isen, fick jag då se sådana massor af själ, att jag icke kan erinra mig någonsin ha sett så många samlade på en gång. De lågo, för att begagna ett uttryck af styrmannen, som kaffebönor tätt strödda öfver isen. Åt hvilket håll på isen, i en båge från nordväst till nordost, kikaren än riktades, var där själ vid själ ända bort till horisonten och sannolikt ännu mycket längre. Ju längre ögat trängde, dess tätare syntes den ligga.

Följande dag var det tjocka och ännu tätare is, och en stark sjögång kom utifrån hafvet. På eftermiddagen gingo vi åter ut.

Den 11 juli var isen i stark rörelse; vi hade kommit in i våldsamma strömsättningar. Just som ett par af oss sutto inne i matkabyssen, fick Jason af ett isflak en så stark stöt för bogen, att det for bakut. Vi sprungo ut och