och liksom en isbjörn vandra från det ena gungande isflaket eller glacierisblocket till det andra, är så dumdristigt, att man icke vet hvad man skall säga därom.
Antag emellertid att lyckan står den djärfve bi; antag att Nansen uppnått Grönlands ostkust — huru skall han bära sig åt för att komma upp på själfva den jämna inlandsisen, med andra ord, huru skall han kunna passera den yttersta randen af inlandsisen, där fjäll på fjäll sticker upp genom istäcket och detta efter all sannolikhet är ofarbart på der allra festa ställen? — — — Nansens plan att stiga upp just på de höga kustbergen och därifrån spatsera in på den höga uppdämda ismarken, röjer alltså en fullständig obekantskap med förhållandena. — — —
Med hvad som kan ses från det yttre landet, upphör min erfarenhet, och jag vill därför icke inlåta mig på någon kritik af planen att på skidor passera den inre delen af inlandsisen, af möjligheten att föra tillräcklig proviant med sig o. s. v. Jag tror för öfrigt, att denna del af planen har någon sannolikhet att lyckas, om Nansen blott kan komma öfver själfva randen af isen.
Däremot är det en annan sak, som jag tror att särskildt jag är berättigad och förpliktad att i förevarande fråga framhålla. Och det är, att efter min mening ingen eger moralisk rätt att genom vågstycken, som blott hafva ringa sannolikhet att lyckas, sätta det danska Grönlands eskimåiska inbyggare i nödvändighet att hjälpa honom ur en klämma, i hvilken han själf utan gagn störtat sig. För oss få, som känna något till förhållandena i det danska Ostgrönland, lider det intet tvifvel, att såsom Nansens plan nu är utkastad, man kan hålla tio mot ett, att om icke fartyget når in till kusten och väntar på honom, tills han nödgats uppgifva företaget, han antingen skall sätta till sitt, och måhända andras
