att jag gjorde det. Bäst som vi så diskutera, släppa vi båda tag, några kraftiga slag med bakdelen och — adjö! Något slokörade stodo vi där och sågo dels i hvarandras långa ansikten, dels ned i det mörka djupet, därifrån några luftblåsor kommo uppbubblande på ytan för att där brista sönder: det var hans afskedshälsning.
»Oaktadt vi ej hade något synnerligt behof af honom, var det dock tämligen harmligt att på ett sådant sätt gå miste om ett så stort och ståtligt byte. Sverdrup förklarade, att det var den största själ han någonsin sett. Hans dödskamp var helt säkert mycket kort. Kulan var visserligen af fin kaliber (9 mm.), men hade träffat på rätta stället i hufvudet.
»Fram på aftonen blir det stopp: vi ha kommit in i en ovanligt jämn och tjock »kosis», som ligger alldeles hoppackad och öfver hvilken det skulle varit mycket svårt att få fram båtarna. Tältet bredes ut på isen utan att uppslås, och sofsäckarna läggas ofvanpå det, att vi må vara så mycket fortare i ordning, när isen glesnar. Man kryper i säckarna, sedan vakt, som vanligt, blifvit utsatt. Men isen glesnar icke. Det småregnar hela natten så, att sofsäckarna på morgonen kännas helt våta.
»Den 24 juli. På morgonen är isen lika tät. Vi bestämma oss för att draga båtar och slädar in åt isen. Större delen af sakerna lägges på slädarna, hvilka sålunda, när glesare ställen anträffas, kunna sättas på båtarna. Just som vi äro färdiga att sätta oss i marsch, glesnar isen, så att vi kunna taga oss fram ett godt stycke med båtarna, men därefter måste vi draga både båtar och slädar. Det går mycket långsamt, då isen ej är af bästa slag; men något är bättre än intet, och vi närma oss alltmer land. Modet stiger åter. Det är landet norr om Igdloluarsuk vi ha midt framför oss. Vi börja redan göra upp våra beräkningar, hur lång
