tid vi kunna behöfva härifrån upp till Pikiudtlek, där vandringen öfver inlandsisen kunde börja. Äfven i dag se vi flere fåglar: en korp och en flock af åtta stubbstjärtade tjufjon. Det är oss alltid en tröst att se fågellif; det gör strax lifvet gladare.
»Då isen är svår och solen skiner varmt midt på dagen, rasta vi och tälta, medan middagen tillagas. Den serveras under följande omständigheter. Af hästlåret, som vi hade liggande i båten, skar jag så mycket kött, som jag ansåg tillräckligt för sex man, hackade det på ett årblad, lade in det i den ena afsatsen af kokapparaten, saltade på, öppnade så ett par lådor marrowfat-ärter, slog dem ofvanpå, rörde väl om, och middagen var färdig.
»Balto hade hela tiden stått vid min sida och uppmärksamt följt alla mina rörelser, ja, emellanåt äfven varit mig behjälplig. Han var hungrig och gladde sig åt utsikten till en god middag. Oaktadt han, liksom lapparne i allmänhet, hade mycket starka fördomar mot hästkött, förklarade han dock, när jag slog ärterna på, att det här såg ut att bli någonting riktigt rart.
»Då anrättningen var färdig, satte jag fram fatet för de andra, som sutto utanför tältdörren, och bad dem låta sig väl smaka. Men den min Balto då gjorde glömmes ej lätt af dem som voro vitnen därtill. Först visade hans ansikte en ytterlig grad af spörjande förvåning, och då han såg, att det verkligen skulle ätas rått, ett uttryck af förakt och vämjelse. Balto gaf nu på lappska Ravna del af hvad som försiggick, och denne, som hittills varit en likgiltig åskådare, vände sig bort med ett uttryck af, om möjligt, ännu större afsky.
»Vi andra fyra togo emellertid duktigt för oss af den kraftiga anrättningen, som smakade oss förträffligt. Lapparnes
