förhoppningar, som voro så ljusa, ha åter börjat mörkna något. En korp bringar oss emellertid äfven i dag någon tröst.
Björnen stannade och betraktade oss litet.
(Af E. Nielsen.)
»Omsider är middagen färdig och öses upp i de få koppar vi ha samt i de hermetiska bläckaskarna, hvilka få göra tjänst som tallrikar. Vi börja äta och finna alla, till och med lapparne, att det smakar förträffligt. Då upptäcker plötsligt Ravna till sin skräck och förtviflan, att köttet i soppan icke är riktigt genomkokt, och kan från detta ögonblick ej förmås att äta något mer. Han sitter blott och hänger läpp med en ytterst bedröflig min, som väcker munterhet hos alla. Hans lilla grinande ansikte gör under sådana omständigheter ett oemotståndligt komiskt intryck.
