Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/264

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
233
KONGESPEILET OM DRIFISEN.

af året, då kan detta knappast passa in på någon annan trakt än östkusten.

Vi se sålunda, att om än själfva berättelsen om Thorgils’ märkvärdiga öden kan till en större eller mindre del vara diktad, måste dock författaren eller författarne väl känt detta land, och osannolikt är icke, att de gamla nordmännen ofta förolyckats antingen i drifisen eller på kusten och räddat sig i land.[1]

Att våra förfäder väl kände till isförhållandena på östgrönländska kusten, framgår för öfrigt tydligt nog af »Kongespeilet» (cirka 1250), där det på ett ställe heter:

»I samma haf finnas ännu många flere under, om de också ej kunna räknas bland vidunder; ty så snart man kommit öfver det mesta af det vilda hafvet, träffar man där i sjön en så stor myckenhet is, att ingen vet sig ha sett maken till sådana stycken på något annat ställe i hela världen. Somliga af dessa isstycken äro till utseendet lika platta som de tillfrusit på hafvet själf, än 4, än 5 alnar tjocka, och ligga så långt från land, att det kan gå åt fyra eller flere dagar för att öfver isen komma i land. Men dessa isstycken ligga mer mot nordost eller mot norr utanför kusten, än mot söder och sydväst eller mot väster, och därför måste en hvar, som vill uppnå kusten, segla omkring dem i sydväst och väster, tills han kommit förbi alla dessa ställen, där is är att vänta, och då segla därifrån i land.

»Men det har ofta händt sjöfarande, att de sökt land för snart och därför kommit in bland dessa isar, där några omkommit, men andra räddat sig därifrån, och ha vi sett några af dessa och hört deras berättelser. Men alla som kommit in i detta isdref ha tillgripit den utvägen, att de

  1. Om fartyg som förolyckats i drifisen innehålla sagorna flere berättelser.