Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
234
HISTORISK ÖFVERSIKT.

gått upp på isen och dragit upp sina båtar efter sig, men fartyget och allt annat gods ha stannat kvar där och gått förlorade. Några ha till och med, innan de uppnått land, bott på isen 4 eller 5 dagar, men några längre.

»Dessa isar äro af underlig art. Stundom ligga de så stilla som man kunde vänta, med stora bukter och fjordar emellan sig; men stundom är deras fart så stark och häftig, att de ej röra sig långsammare än ett fartyg som har god vind, och drifva de lika ofta mot som med vinden. I detta haf finnas ännu andra isar, som äro af en annan skapnad och som grönländarne kalla fall-jöklar (fall-jökla)[1] De likna höga berg, som resa sig upp ur hafvet, och blanda sig icke med andra isar, utan stå för sig själfva.»

Denna beskrifning är så trogen, att den ännu i dag kunde göra tillfyllest. Man ser däraf tydligt, att isförhållandena i Grönlandshafvet och Danmarkssundet voro desamma då som nu, och påståendet, att det af våra sagor skulle framgå, att de då varit helt andra, är ogrundadt.»[2]

En kort tid sedan Kongespeilet skrefs började förbindelsen med Grönland småningom upphöra, de norska kolonierna förföllo, och den förvärfvade kännedomen om de grönländska förhållandena glömdes.

Minnet af Grönland har dock alltid bibehållit sig, och under de dansk-norska konungarne efter medeltidens slut talas det ofta om att utsända fartyg för att söka återfinna det förlorade »norska skattlandet». Under Kristian II var det sålunda åter mycket tal härom, sedan den norske ärkebiskopen

  1. Isberg.
  2. Att isförhållandena i Danmarkssundet under medeltiden voro desamma som nu, framgår för öfrigt tydligt af en isländsk saga, där det berättas, att en isländing steg upp på fjället för att se, om isen ville lossna från land. (Mig meddeladt af professor G. Storm.) Isen gick sålunda äfven den tiden ända in till land på Island.