Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/266

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
235
JAMES ALLDAY.

Walkendorf beslutit åter lägga Grönland under Trondhjems biskopsstol. Men hans plan kom ej till utförande. Det var först efter midten af århundradet som man med större allvar grep sig saken an och verkligen utsände expeditioner.

De första expeditionerna synas endast haft till syfte att återfinna landet, lika godt hvar, och det var då naturligt, att de oftast kommo under östkusten, hvilken låg närmast, och här försökte landstiga. Jag skall i korthet omtala de viktigaste af dessa första försök att nå östkusten.

1579 blef engelsmannen James Allday (eller Jacob Aldax eller Aldag, såsom han kallas i den norska fullmakten) stäld i spetsen för en expedition[1] af två fartyg och fick uppdrag »att besöka Grönland — — på det samma land måtte återkomma under sin rätta öfverhet (Norges krona)— — desslikes på det menige allmogen där i landet, Gud allsmäktig till pris och ära, måtte kunna bringas till den kristna tron och undfå rätt religion och gudstjänst.[2]»

En dagbok, förd ombord på det fartyg, där Allday själf befann sig, är den enda kända berättelsen om denna resa.[3] Däraf inhämtas, att man fick Grönlands östkust i sikte den 26 augusti klockan 6 på morgonen, sedan man 7 dagar förut lämnat Island. Hvilken del af Grönlands östkust det var, är

  1. Om detta var den första expedition som utsändts till Grönlands återupptäckande, är ej säkert. Af en proklamation af konung Fredrik II till grönländarne af den 12 april 1568 ser man, att en viss Kristiern Aalborg skulle det året afgå dit med ett fartyg. Någonting vidare om expeditionen känner man emellertid ej. Samme konung underhandlade sedermera i samma syfte med en ryss, Paul Nichetz, hvilken påstod sig känna vägen till Grönland (möjligen en förväxling med Spetsbergen eller Novaja Semlja); men till hvad resultat underhandlingarna förde, är ej bekant.
  2. Sml. Norske Rigs-Registranter, Kristiania 1863. Bd. II. s. 337.
  3. Tryckt i Grønlands historiske Mindesmærker (Kjöbenhavn 1845) B. III, s. 641—647.