berättas blott, att då isen spärrade östkusten, Danell beslutit gå till Island.
1654 finna vi åter Danell under Grönlands östkust, denna gång, som det synes, längre söder ut, och han har säkerligen endast färdats förbi den på resan till västkusten. Om resan känner man mycket litet, endast att de utanför Baals revier (Godthaabsfjorden) sågo »En Hauffrue med Wdslagenn Haar och meget Deiligh».
1670 blef en sjökapten vid namn Otto Axelsen af danske konungen utskickad för att uppsöka det gamla Grönland. Han återvände samma år, men om denna hans första resa blef aldrig något bekant. Året därpå (1671) blef han åter utskickad, men kom aldrig tillbaka. Det är icke osannolikt, att hans fartyg blifvit krossadt under ett försök att nå Grönlands östkust.
Danell hade utan något skäl förlagt de gamles Herjolfsnæs, som skulle ligga i närheten af Österbygden, till östkusten (se här ofvan). Det är detta tillsammans med det förhållandet, att man på västkusten ännu icke funnit några afkomlingar af de gamla nordmännen som förledt Theodor Thorlacius att på sin karta öfver Grönland (från 1668 eller 1669) förlägga Österbygden på Grönlands östkust, och därmed var uppfattningen af dennas läge för långa tider ledd på villospår. De expeditioner, som försökte landa på östkusten, hade därför från denna tid till syfte icke blott att nå Grönland, utan äfven att finna Österbygden.
I början af 18:e århundradet (1721) kom, som bekant, norrmannen Hans Egede till Grönland. Han grundade här en koloni, och sedermera anlades här flere sådana. Det var dock närmast för att bringa de gamle nordmännens efterkommande kristendomens ljus som Egede kommit till Grönland, men man anträffade ej heller nu några sådana. Han
