»Jag är tjugusex år, och han där Ravna är fyrtiofem år.» — Det var en underlig historia; jag hade begärt folk mellan trettio och fyrtio år.
»Ni äro ju fjällappar båda två?» — »Nej då, bara Ravna är fjällapp, men jag är bofast från Karasjok, jag.» — Än värre, jag hade begärt två fjällappar!
»Men är ni inte rädda att följa med på den här resan?» — »Jo, det ä’ vi nog; de ha sagt oss på vägen, att denna expedition är så farlig, och att vi aldrig ska komma tillbaka med lifvet, och det har gjort oss så rädda.» — Nej, detta var allt för tokigt! Man hade alltså icke en gång underrättat de stackars människorna om hvad de inläto sig på.
Jag kände stor lust att skicka dem tillbaka, men nu var det för sent att få folk i deras ställe; jag måste alltså behålla dem. Därför sökte jag att trösta dem så godt jag kunde och sade dem, att hvad folk inbillat dem var bara prat; att betaga dem modet på förhand tjenade ju till intet, de kunde tids nog komma att förlora det i alla fall.
Om de också icke sågo ut att vara så starka och uthålliga som jag önskat, så föreföllo de att vara beskedliga och pålitliga menniskor. I det afseendet hafva de också fullt motsvarat mina förväntningar, och i uthållighet hafva de icke heller svikit. För öfrigt hade jag ingen särskild nytta af dem på grund af några naturfolken utmärkande egenskaper: till rekognosceringar blefvo de således aldrig använda.
På begäran af professor Friis i Kristiania anmodade jag efter hemkomsten Balto att skrifva en berättelse om resan på lappska, hvilket han mycket beredvilligt gick in på. Enskilda delar af denna långa berättelse har professor Friis godhetsfullt öfversatt åt mig och därvid hållit sig så ordagrant som möjligt till originalet. Sedan Balto omtalat sin resa från Finmarken och huru folk på vägen betagit honom
