under Grönlands östkust vid Kap Bille (ungefär 62° n. br.). Afsikten med denna expedition, liksom med den nyssnämda Bulldog-expeditionen, var äfven denna gång att anställa undersökningar för den af öfverste Schaffner föreslagna telegrafledningen öfver Grönland. Vid Kap Bille funno de, efter hvad Allen Young meddelat mig, så litet is, att man med lätthet skulle kunnat landa. Man var dock, som det vill synas, på ett par mils afstånd från land. Den 12 september funno de på 61° 54’ n. br. isen tätt packad in till land. Den 13:e ångade de »stilla in mot kusten, tre fjärdedels mil från land, vid Omenarsuk»; men isen var här för tät att tillåta landning. En mörk vattenhimmel öfver Lindenows fjord gaf emellertid kapten Young anledning tro, att han där möjligen skulle finna ankarplats under land. Men då det på aftonen blåste upp till storm, höll han ut till sjös för att sedermera ej mer närma sig Grönlands östkust.
1863 gjordes med två järnångare, Baron Hambro och Caroline, ett försök att för ett engelskt handelshus, som fått tillstånd därtill af danska regeringen, anlägga ett handelsfaktori på Grönlands östkust. Expeditionens ledare var engelsmannen Taylor. Man afseglade den 21 augusti från Hamburg, i hopp om att så sent på året finna kusten isfri, men blef sviken i sin förväntan. Kusten var fullständigt spärrad af is, i hvilken man med järnfartygen ej kunde våga sig in.
1866 kom Tavlor tillbaka med ett starkt träångfartyg, bygdt enkom för fart i is. Han fann äfven nu kusten på vid pass 63° n. br. spärrad af is, som, trots två kraftiga försök, ej lät genombryta sig.
1879 seglade den danska örlogsskonerten Ingolf, under befäl af kapten A. Mourier med löjtnant Wandel som sekond, från den 6 till den 11 juli längs Grönlands östkust från 69° n. br. söder ut till närheten af Kap Dan. Man var
