inne i en djup isbukt och kom kusten vid »Ingolfs fjäll» 4—5 mil nära, men kunde för is ingenstädes landa.[1]
Kapten Mourier anser det efter denna expedition fullkomligt omöjligt att från sjösidan uppnå Grönlands östkust; men redan fyra år därefter skulle oriktigheten af detta påstående bevisas.
1882 var, som förut är nämdt, författaren med själfångarfartyget Viking på fångst under Grönlands östkust. Vi blefvo den 25 juni fastsittande i isen på mellan 66 och 67° n. br. och drefvo i flere dagar rakt mot kusten, tills vi den 7 juli på 66° 50ʹ n. br. och 32° 35ʹ v. l. trodde oss vara omkring 6 mil från land. Sedermera drefvo vi sakta i sydvästlig riktning, tills vi slutligen den 17 juli åter kommo lös ur isen.[2]
1883 gjorde Nordenskiöld med jämångfartyget Sofia två försök att nå Grönlands östkust. Den 12 juni fick man första gången landet vid Kap Dan i sikte, men kunde icke landa för is, hvarför kursen sattes sydpå längs kusten. Denna var emellertid spärrad af is ända till Kap Farväl, som passerades den 15 juni. Därefter besökte Nordenskiöld Grönlands västkust, där han företog sin isvandring, hvilken längre fram i denna bok skall omtalas.
Den 30 augusti kom han på återresan å nyo förbi Kap Farväl. Den 1 september hade han söder om 62° n. br. framför sig i norr ett helt drifisfält, som sträckte sig långt ut i hafvet (25—30 minuter) »från jökeln vid Puisortok. Men söder om denna isudde syntes hafvet mot land vara alldeles
- ↑ Kapten A. Mourier: Ørlogskonnerten Ingolfs Ekspedition i Danmarksstrædet i 1879. Geografisk Tidsskrift, B. 4, s. 59. Kjøbenhavn 1880. — Se äfven om denna expedition Wandels uppsats i »Meddelelser om Grønland», B. 6. 1883.
- ↑ Se härom »Langs Grønlands Østkyst» i Geografisk Tidsskrift, B. 7, s. 76—79. Kjøbenhavn 1884. Jfr. också denna bok, s. 1.
