Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/285

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
254
HISTORISK ÖFVERSIKT.

den 20 augusti måste det således varit en medelhastighet af vid pass 2 mil, från denna tid och till slutet af september 2½, men därefter omkring 4½ mil.

Besättningarna på de förolyckade fartygen räddade sig vanligen på dem som ännu höllo sig uppe, några på isen och uppehöllo sig sedan på denna.[1] Under tilltagande elände gick det söder ut, och många dogo efterhand. Några drunknade, andra frösö, men de flesta svulto ihjäl, då i de flesta fall endast obetydligt med proviant bergades från de sjunkna fartygen, där det redan förut var smått om lifsmedel.

På det sista fartyget hade efterhand samlats 286 människor, och nöden blef snart stor. Tio matskedar gröt eller ärter per man var på sista tiden den dagliga rationen.

I början af oktober gjorde 12 man från detta fartyg ett försök att öfver isen nå land ungefär på 63° n. br. De hunno också en ö; men då de härifrån ej kunde komma öfver till fastlandet, vände de om till fartyget. De voro alltså i den nyare tiden de första, om hvilka vi veta, att de från hafvet uppnått Grönlands Östkust.[2]

Efter förlisningen höllo sig de flesta af besättningen några dagar tillsammans på isen. Men då de insågo, att om de i en sådan samlad massa komme till bebodda ställen, det skulle vara omöjligt att anskaffa lifsmedel åt så många, delade de sig i flere partier. Bland dem må nämnas ett, som begaf sig norr ut längs land, och ett annat, större parti, som lämnade kusten, för att tvärs öfver land framtränga till

  1. Två besättningar räddade sig öfver på två fartyg, hvilka sedermera kommo lyckligt ut ur isen.
  2. Af en afdelning på 160 man, som redan den 30 september måste med båtarna begifva sig ned på isen, skulle 24 man, ungefär på 63° n. br., sökt uppnå östkusten, men hördes sedermera aldrig af.