västkusten. Om intetdera af dem har man sedermera fått den ringaste underrättelse.
Ett tredje parti på omkring 50 man begaf sig söder ut längs land och anträffade norr om Kap Farväl, sannolikt vid Alluk, eskimåer, som togo vänligt emot dem, försågo dem med proviant och öfverläto åt dem sin konebåt. I denna uppnådde de sedermera de danska kolonierna på västkusten. Ett fjärde parti, likaledes på väl 50 man, sökte icke uppnå östkusten, utan dref med isen rundt om Kap Farväl och landade, efter utståndna svåra lidanden och sedan många dött, på västkusten, en del vid Fredrikshaab, en annan del i närheten af Godthaab.
Af de öfriga besättningarna, som icke varit ombord på det sista fartyget, drefvo flere mindre afdelningar med isen till Kap Farväl, hvarifrån de i sina båtar, de fleste i oktober och november, anlände till kolonierna på västkusten. Den märkligaste bland dessa var en afdelning på 6 man i två båtar, som kom i land norr om Godthaab. Dessa sex hade, när deras fartyg sjönk, bergat de två båtarna och nästan all provianten, och i stället för att, som kamraterna, begifva sig till ett annat fartyg, stannat kvar på isen. Sedermera gåfvo de sig ut till sjös, rodde och seglade längs isen rundt Kap Farväl och vidare, tills de slutligen efter många lidanden uppnådde ett litet skär norr om Godthaab, omkring en half mil från fastlandet.
De visste ej, hvar de voro, men beslöto öfvervintra här. De lefde af den räddade provianten och förfärdigade sig af segel och åror en koja, där de dock ledo mycket af köld och vattenbrist. Det svåraste var dock måhända, att sjön under storm bröt öfver skäret, så att de ständigt voro utsatta för faran att bortsköljas af brottsjöarna. Slutligen, i de sista dagarna af mars, anträffades de här af några grönländare,
