Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/328

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
295
GÄSTFRIHET.

friheten och vänligheten själfva. Men nog väntade de att få sina gåfvor betalda, och det fingo de äfven naturligtvis, men först dagen därpå.

Gästfriheten hos folket på denna öde kust känner för öfrigt inga gränser. Till och med sin värste fiende kunna de behandla väl och föda i flere månader, när omständigheterna tvinga honom att taga in hos dem. Naturen och deras kringflackande lefnadssätt ha tvungit dem både att taga och visa gästfrihet, och gästfrihet har blifvit lag hos dem.

Då vi uppehållit oss i tältet så länge vi önskade, gingo vi at i det fria igen. Vi utsågo oss nu en tältplats på en berghäll strax vid landningsstället och hade redan börjat föra våra saker i land, då en skara eskimåer rusade ned till båtarna, och massor af händer hjälpte oss nu att bära våra lådor och säckar uppför sluttningen. Hvar enda sak hälsades med beundrande utrop; man log, skrattade och hade alldeles obegripligt roligt. I synnerhet väckte de stora blanka bläckdosorna, innehållande en stor del af vår proviant, den lifligaste beundran. De gingo ur hand i hand och synades och undersöktes på alla håll och kanter.

Snart voro båtarna tomma, och vi skulle nu se till, att vi fingo upp dem på land. Strax höggo alla uti, dels i båten, dels i fånglinan, och drogo den uppfor sluttningen. Det var minst tjugu eller trettio par armar om att draga upp en tom båt. Det var ofantligt roligt, och då en af oss började på vanligt sjömansmanér sjunga: »Alle man, på en gång, hal i, ohoj!» då kände deras förtjusning inga gränser; de stämde in, både gamla och unga, och skrattade, så att de knappt kunde hålla i tåget. Vi voro tydligen i deras tankar några ytterst lustiga kurrar.

Snart voro båtarna i land, och vi skulle slå upp vårt tält. Detta var nu en operation som man måste vara med om; ty ingenting intresserar i högre grad eskimåen än allt