stycke, reste sig upp och gaf det åt en af oss. Därpå skar han af ett annat, lika stort stycke och gaf det åt en annan af oss och fortsatte på samma sätt, tills vi alla sex fått hvar sitt stycke. Då han slutat sitt arbete, såg han sig leende omkring, ytterst belåten med sig själf och hela världen. Så gick en annan ut och kom in med en alldeles dylik själskinnsrem, hvilken på samma sätt fördelades ibland oss. Så en tredje, och på detta vis fortsattes, tills vi fått fyra à fem remstycken hvar. De gåfvo oss tydligen det bästa de hade, i tanke att vi skulle ha nytta af det. Remmarna voro af det utomordentligt starka slag, hvarmed fångblåsan fästes vid harpunspetsen.
Sedan de visat oss detta prof på gifmildhet, sutto vi en stund och sågo på hvarandra. Jag väntade, att de skulle med tecken säga oss, att de önskade något i gengåfva. Efter en stund reste sig också ganska riktigt den förste och kom fram med något, som tydligen ansågs för en dyrbar klenod. Det var ingenting mindre än ett gammalt förrostadt och klumpigt skjutgevär med den underligaste tingest till hane som någonsin kommit för mina ögon. Den bestod af ett stort järnstycke med ett hål att sticka fingret uti, när han skulle spännas. Som jag sedermera erfor, var detta den vanliga gevärform som användes på Grönlands västkust; den skall vara konstruerad särskildt för begagnande i kajaken.
Sedan han med stor stolthet visat oss detta kuriosum och vi pliktskyldigast lagt vår beundran i dagen, antydde han med några betecknande åtbörder, att han ej hade någonting att lägga i pipan. Jag låtsade en stund ej förstå hans mening; men då det ej längre gick för sig, måste jag låta honom förstå, att vi ej hade något att ge honom för ändamålet. Han tog då på sig en bedröflig min och gömde undan geväret igen. Märkligt nog, visade ingen af de andra tecken till, att de väntade någon gengåfva. De voro fortfarande gäst-
