Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/339

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
306
ETT ESKIMÅLÄGER.

manöver skulle betyda, men blef snart tagen ur min ovisshet. Snushornen togos fram och gingo från man till man; hornet öppnades och fördes med kraft flere gånger upp i näsan; båda näsborrarne måste bli helt och hållet fylda. Flere horn voro i verksamhet, och då hvart horn kom två gånger till hvar man, inses lätt, hvilka kvantiteter måste ha åtgått; en del af dem nyste så, att det var en ren märkvärdighet, att de icke föllo öfver ända i kajakerna.

Jag ville fotografera dem, men blef uppehållen till dess linien delvis var bruten, och flere kajaker ilade den ena efter den andra söder ut genom isen.

Att traktera hvarandra med snus är det sätt, hvarpå östkusteskimåerna taga farväl af hvarandra; det är ungefär som när norska bönder ge hvarandra en sup till afsked. Vid detta tillfälle var det endast de som kommo söder ifrån som hade något att traktera med. De hade tydligen varit inne till de danska kolonierna på västkusten nära Kap Farväl, medan de söder ut dragande sannolikt voro på resa dit.

Dessa sina handelsresor företager eskimåen på denna kust allt för ofta. Han har ett godt stycke till sin handelsbod, och för att hinna dit behöfva de, som ha längsta vägen, vanligen ett par år. En dylik handelsresa fram och tillbaka kan sålunda räcka 4 år eller mer. Många sådana resor kunna ej gärna komma på ett enda människolif, men de som medhinnas äro redan tillräckliga att verka skadligt. Man kunde tro, att det är behofvet efter nyttiga saker som drifver dem till dessa resor. Det är dock knappast förhållandet. Den egentliga driffjädern är säkerligen längtan efter tobak. Rökning och tuggning af tobak brukas ej af befolkningen på Grönlands östkust, men så snusar den i stället värre än jag sett några människor göra. Tobaken köpes