Trettonde kapitlet.
Vidare norr ut längs kusten.
Då vi ändtligen voro färdiga att afresa, voro alla
kajakmännen försvunna så när som på en, hvilken varit
så artig att vänta. Scenen omkring oss var nu lika öde och
tom som den för en timme sedan varit full af lif och rörelse:
i stället för tält, hundar och människor, sken solen ned på
is, snö och nakna klippor.
Komne i båtarna, satte vi kurs norr ut längs kusten. Farvattnet var att börja med öppet, och vi sträckte ut duktigt på årorna, ty de andra hade ett långt försprång, och då vi hoppades få mycken nytta af deras bekantskap med farvattnet och isförhållandena, ville vi gärna resa i deras sällskap. Det dröjde icke länge förr än vi vunno på dem. De lågo i lä af en udde och tycktes vara villrådiga; några kvinnor reste sig upp i den ena båten och vinkade åt oss. Då vi kommo närmare, bådo de oss med tecken gå förut och bana väg, ty isen var tät. Detta var visserligen raka motsatsen till hvad vi väntat; men vi gledo icke förty förbi dem in mellan två väldiga isflak, som lågo intill hvarandra och sågo ut att ej kunna rubbas. Det var för dessa eskimåerna ryggat. Då vi emellertid utan att stanna med den
