första af våra båtar klämde oss in emellan dem och, dels genom att begagna den som kil, dels genom att alla sex på en gång bära af med våra långa bambu-båtshakar, verkligen fingo dessa jättar bland isflak att glida ifrån hvarandra, kände deras förvåning inga gränser, och den gaf sig tillkänna på det sedvanliga märkvärdiga sättet. Vi gingo nu i spetsen, banande väg genom isen, som öfverallt var tämligen lätt att genombryta; efter oss kommo eskimåernas två kvinnobåtar, och på sidorna följde kajakerna, fyra till antalet. Hvar enda af våra rörelser ledsagades af ett ihållande, kraftigt råmande bakifrån, som visserligen var uppmuntrande, men långt ifrån någon melodiös musik.
Mycket roligt hade vi åt kajakmännens idkeliga snusande. Det var i synnerhet en af dem som utmärkte sig i detta hänseende. Jag tror, han stannade hvar tionde minut för att draga fram sitt väldiga horn och fylla bägge näsborrarna, och så nös han emellanåt, så att det var mig en gåta, huru han kunde hålla sig på rätt köl i kajaken. När han därefter såg på oss, medan snus och annan materia rann ned öfver öfverläppen och tårarna utför kinderna, då var hans jovialiska ansikte så kostbart att skåda, att han regelbundet hälsades med ett hjärtligt skratt ifrån oss, hvarpå han nickade, log och syntes ytterst belåten. Och så ropade vi allt emellanåt till hvarandra det enda ord vi uppfattade af allt hvad de ropade till oss, nämligen »pitssak’ase», ett ord som vi trodde skulle betyda vacker eller härlig resa, ty det hördes ständigt både när vi bröto oss igenom isen och när vi rodde fram genom öppet vatten. Då vi kommo till västkusten fingo vi af eskimåerna där veta, att det betyder: »ni ären raska», eller också: »ni ären goda».
Eskimåernas stora båtar, de så kallade kvinnobåtarna (på eskimåiska umiak), ros, som bekant, endast af kvinnorna.
