Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/343

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
310
VIDARE NORR UT LÄNGS KUSTEN.

Bland de oblandade eskimåerna anses det vara under en mans värdighet att ro i dem; däremot kan en man, vanligen familjens öfverhufvud, styra dem; men äfven detta är dem ej i smaken, och helst gå de i sina kajaker. Dessa kvinnobåtar ha en längd af omkring 10 m. eller ännu mer, och äro vanligen kortare på östra än på västra kusten. Orsaken därtill är drifisen, i hvilken en längre båt är betydligt svårare att manövrera än en kortare. För öfrigt äro alla dessa båtar svårhandterliga i drifis.

Kvinnorna i de två båtarna som följde efter oss rodde på ett högst egendomligt sätt. De började med någorlunda vackra tag, ett passande »moderato», men så ökades alltjämt takten i ett »accelerando med staccato», tagen blefvo allt kortare, i det kropparna helt och hållet lyftes från tofterna, så att rodderskorna vid hvart tag stodo i båtarna och det hela fick ett underligt, hoppande utseende; men just som man var i det våldsammaste »allegro vivace», stannades plötsligt, man pustade ut, och så detsamma om igen. Hvarje sådant ryck varade icke länge, men det ena aflöste alltjämt det andra.

Orsaken till den hastiga takten var väl till en del de korta årorna. På detta besynnerliga sätt kommo de dock ganska hastigt fram, i öppet vatten fullt ut lika fort som vi, hvilket ju ej heller var att undra på, då i våra båtar endast 2 man sutto vid årorna, medan i hvardera af deras voro ända till 7 rodderskor. En gång fingo de ett litet försprång för oss; då vi upphunno dem, hade de af tät is åter tvungits att stanna, och några af dem vinkade åt oss, att vi skulle komma och hjälpa dem. Vi kommo då äfven med våra båtshakar och måste nästan le, då vi sågo en eskimå stå och skjuta på ett väldigt isflak med en käpp. Det låg något så oändligt hopplöst i det sätt hvarpå han stod där