sina dibarn i amauter på ryggen. Att de sökte få oss med till lägerplatsen var ej heller så underligt; vi voro allt för trefliga varelser, att det ej kunde vara roligt att ännu något litet vara tillsammans med oss. Dessutom kunde det ju alltid vankas litet mer af de goda saker vi medförde.
.jpg)
(Efter fototgrafi.)
Så drogo vi vidare, onekligen litet stolta öfver att varade enda som fortsatte resan, medan infödingarne, som kände farvattnet, ej vågade sig på det. Det gick också en stund bra, men komne midt ut på fjorden, skulle vi dock få känna, att det ej var barnlek. Isen låg där tämligen tät, och en våldsam ström tumlade om med de stora flaken på ett sätt som var allting annat än behagligt. Än tornade dessa kolosser emot hvarandra, än skildes de åt, och man måste vara mer
