än vanligt påpasslig för att ej få båten krossad. Och värre blef det, ju längre vi kommo. En gång hade vi kommit in mellan två långa flak, som plötsligt genom en stöt från två andra foro emot hvarandra med en våldsam fart; endast en hastig reträtt räddade oss i sista ögonblicket.
Fram på aftonen i mörkret nådde vi i godt behåll landet på andra sidan; men stranden var mycket brant, och det var ingen lätt sak att finna ett landningsställe. I en bergklyfta var det dock så pass mycket utrymme, att vi, sedan vi tömt båtarna, kunde med tillhjälp af ett hissblock draga upp dem. Ett stycke därifrån var uppe i bergväggen en afsats, jämt och nätt så stor att vi där kunde få rum för tältet. Det hela hade en viss likhet med ett örnnäste på en klippbrant, och vi kallade därför också stället Örnnästet. På eskimåiska heter landet däromkring Ingerkajarfik (62° 10ʹ n. br. och 42° 12ʹ v. l.). Berget under tältgolfvet utgjorde just icke den bästa sofplats jag haft; det var till den grad sluttande, att när vi följande morgon vaknade efter en oklanderlig sömn, vi befunno oss liggande ofvanpå hvarandra nere i den ena sidan af tältet.
Följande dag var det åter solsken och härligt väder. Strax söder om oss sköt en väldig jökel långt ut i hafvet; blå och söndersliten som han var, skimrade han kristallartadt i solskenet. Efter en i hast intagen frukost sattes båtarna i sjön och lastades, och sedan vi tagit en fotografi af landskapet närmast söder om oss, drogo vi vidare. Öfver allt låg drifis, men han var dock så pass öppen, att vi i allmänhet någorlunda lätt kunde slingra oss fram igenom honom.
Något efter middagen nådde vi en liten holme utanför Mogens Heinesens fjord, där vi i en ypperlig hamn lade i land för att äta middag. Denna holme föreföll oss vara den vackraste fläck vi någonsin sett: där växte gräs, ljung och
