blommor i allehanda färger. Uppe på toppen funno vi två gamla ruiner af eskimåhus, där växtligheten var synnerligt frodig. Det var oändligt välgörande att få sträcka ut sig på gräsmattan i det varma solskenet och låta riktigt genomsteka sig, medan man öfverlämnade sig åt den sällsynta njutningen af en kort hvila. Därpå några blombuketter till minne af denna grönländska idyll, och så i båtarna — allt jämt vidare mot norden.
Den kuststräcka, utmed hvilken vi hittills färdats, utmärkte sig icke egentligen genom vackra formationer: den är låg, enformig och ofruktbar. På de flesta ställen gå snön och jöklarna ända ned till hafvet, och de ställen äro jämförelsevis få, där låga grå klippor sticka fram. På andra sidan inloppet till Mogens Heinesens fjord, som är omgifven af en rad hvassa bergspetsar, kommo vi på eftermiddagen in i ett alldeles nytt landskap. Ingenstädes gå här snöfälten och jöklarna ut till hafvet; öfver allt är bart land och berg, som ofta uppstiga till betydlig höjd, och inåt landet, i synnerhet norr ut, skönjer ögat de härligaste alplandskap, där tinnar och toppar resa sig i en lång rad bakom hvarandra.
Allt är relativt här i världen, och detta hade väl sin fulla tillämplighet på oss, när det här föreföll oss som vi kommit in i fruktbara nejder; sommartankar och sommarstämning fingo midt ibland drifisen insteg hos oss, och detta blott och bart därför, att vi nu på land sågo det nakna berget i stället för is och snö. — I norr hade Tingmiarmiuts blånande alpland länge legat vinkande framför oss.
Ju längre vi kommo, dess oftare mötte vi stora isberg, som till en del lågo på grund invid kusten. Fram på aftonen fingo vi öster om Nagtoralik sikte på några hvita spetsar, som höjde sig öfver horisonten. De hade en så besynnerlig form, att jag länge ej förstod hvad de voro, men upptäckte
