fört så väl last som båtar ett godt stycke upp på land, men blefvo icke litet förvånade, då vi på morgonen funno vår ölkagge samt en bottentilja, som begagnats till att stötta båtarna med, borta. Sjön hade icke allenast nått båtarna, utan äfven satt en del af proviantlådorna under vatten. Då dessa voro täta, hade likväl ingenting blifvit förstördt, och vi kunde vara glada att ha sluppit ifrån för så godt pris. Förlusten af vår ölkagge, den samma som vi fått med ifrån Jason, beklagade vi alla mycket, icke emedan det var öl på den, ty det hade vi redan utdruckit kort efter det vi lämnat Jason, utan emedan vi nu begagnade den till vattenfat. När vi drucko vattnet genom sprundet och luktade på kaggen, som ännu hade en svag öldoft, inbillade vi oss, att det alltjämt var något snarlikt vi drucko. Efter den dagen togs alltid väl vara på båtarna.
Denna dag besöktes vi af en ännu mindre välkommen gäst: jag vaknade vid en stark klåda öfver hela ansiktet och fann tältet fullt af mygg. Hade vi i början funnit trefnad i deras sällskap, blefvo vi nu kurerade därför, och står någon morgon af mitt lif för mig i ett hemskt minne, är det denna; det var ett under, att vi ej miste förståndet. Jag fick i hast kläderna på mig och rusade ut i fria luften för att komma undan; men det var att komma ur askan i elden; här kastade sig hela skyar af detta afgrundskryp öfver ansikte och händer.
Värst blef det, när vi skulle äta frukost, ty när man icke en gång kan få en bit mat i munnen utan att den är öfverdragen med ett mygglager, då blir det väl starkt. Vi flydde upp till de högsta klippspetsar i närheten, där det var en liten fläkt och där vi hoppades i fred få äta vår frukost, vårt lifs enda njutning. Vi sprungo från topp till topp, hängde näsdukar öfver ansiktet, drogo ned mössorna öfver nacke och hals, fäktade och slogo som vansinniga i luften
