en sådan förvirring, att jag beslöt styra kurs efter eget hufvud, och det hjälpte. Hur det förhöll sig med kartan på denna sträcka från Savsivik till Kap Møsting, var mig för öfrigt en gåta ända tills jag kom hem och fick den upplysningen, att Holm ej haft tid att få denna del af kusten uppmätt, och därför måst begagna Graahs karta öfver den, hvilken man skulle tycka bort vara tillförlitlig, då Graah hade sitt vinterkvarter där.
Kusten var norr ut mycket rik på sjöfågel; där funnos flere fågelberg, och vi sköto alla blåmåsar (Larus glaucus) och tejstar (Uria grylle), som kommo i vår väg. Till något längre uppehåll för deras skull hade vi dock ej tid. Vi klättrade emellertid upp på ett berg, där massor af tejstar häckade, för att söka efter tejstungar, men fingo blott två. I allmänhet förstår tejsten lägga sina ägg på så otillgängliga ställen, att obevingade varelser ha svårt att komma dit utan fara att bryta af sig halsen. Tejstungarna äro för öfrigt mycket feta och en verklig läckerhet.
Just som vi utanför ett fågelberg norr om Kap Moltke lågo och sköto blåmåsar och tejstar, fingo vi plötsligt höra ett susande af vingslag i luften och sågo en ejderflock flyga förbi oss. Det var jämt och nätt tid att kasta bössan till ögat och gifva dem ett skott, för hvilket två föllo. Det var första gången vi sett ej der på kusten. Fram på aftonen i mörkningen kom åter en stor flock sträckande norr ut. Jag-hörde Sverdrup i båten bakom mig ropa: »pass på!», kunde också höra vingslagen, men det var för mörkt att skjuta; jag kunde blott otydligt mot det mörka landet skönja något som rörde sig.
Emellertid gick vår väg alltjämt mot norr, och lapparnes bekymmer blefvo för hvar dag allt högljuddare. Balto, som förde ordet för dem, hade flere gånger förtrott mig, att de
