voro lugnare sedan de träffat på eskimåerna och sett, att de voro hyggligt folk, som icke åt upp en, såsom han hört i Finmarken, och hos hvilka man i nödfall kunde vistas under vintern. Men nu, då vi, som de trodde, lämnat de sista eskimåerna och alltjämt drogo vidare, hade de blifvit mycket oroliga och klagade öfver det hårda arbetet, den knappa kosten och att vi kommit så långt från Kap Farväl utan att ändock ha funnit något ställe, där vi kunde gå upp på isen. Jag tröstade honom ständigt med, att landet var bättre längre norr ut vid Umivik eller ännu längre i norr; han hade ju själf sett det under vår drift i isen.
Men han hade ingenting sett, och nu blefvo hans klagovisor så högröstade, att jag blef trött därvid och, i stället för att trösta honom, gaf honom duktigt på pälsen för hans eländiga feghet. Men då bröt det lös. Han ville nu säga mig allt hvad han i dessa dagar gått och rufvat på. Jag hade sagt dem i Kristiania, att de hvar dag skulle få kaffe och för öfrigt så mycket mat de ville ha; men nu hade de blott en enda gång på tre veckor fått kaffe, och maten sedan, hur var det med den? Jo, de fingo en eländig portion, som de till och med måste draga lott om. Han ville i förtroende tala om för mig, att ingen af dem varit mätt en enda gång sedan de kommo till kusten. De svulto. Och så därtill att bli behandlade som hundar, bli kommenderade att marschera, nödgas arbeta och slita hela dagen från tidigt på morgonen till sent på natten, ja, värre än djur. Nej, det kunde han ej längre stå ut med. För sin del skulle han gärna betala många tusen kronor, om han väl vore hemma.
Jag sade honom, att om de ej fått kaffe, hade det varit därför, att de först och främst ej fått löfte om något, hvarken af det eller annat, och för det andra var det ingen tid att koka, ej heller vore kaffe helsosamt. Vidare förestälde jag honom,
