Sedan jag varit uppe på den innersta udden[1] af ön Sagliarusek och härifrån förvissat mig om omöjligheten att passera här fram, måste vi vända om för att gå yttre vägen. På öns södra sida fingo vi längst in i en liten bukt se några höga stenar, som voro resta på ända. Vi gingo därför in för att se hvad det var och upptäckte då en af de täckaste platser, vi ännu sett på Grönland, en liten slät grön äng, och innanför den en stor färskvattenssamling, i hvilken gick småfisk (af hvad art kunde jag ej utröna). På den sidan af ängen voro ruiner efter eskimåhus, bland dem ett mycket stort och några andra mindre. I och utanför det stora huset anträffades en myckenhet människoben, bland dem en mycket väl bevarad hufvudskalle af en eskimå; vi togo den med oss. Äfven dessa hus hade sannolikt blifvit ödelagda af hungersnöd.
På detta ställe beslöto vi hvila litet och, oaktadt det ännu var för tidigt att äta middag, sträcka ut oss i det frodiga gräset och steka oss i solen. Eskimåerna visste nog hvad de gjorde när de slogo sig ned på detta ställe, ty här var en ypperlig, väl skyddad hamn med en god strand att draga upp skinnbåtar på. De fem flata stenarna, som voro resta på ända och allra först väckt vår uppmärksamhet, förblefvo länge en gåta för oss; men sedan jag talat med kapten Holm därom, synes det mig sannolikt, att de, såsom han tror, varit stöttor, på hvilka kvinnobåtarna läggas upp till torkning och om vintern fastbindas.
- ↑ På toppen af denna udde fann jag, som jag trodde, en nedrifven varde, bestående af några stenar, som voro lagda tvärs öfver några andra, så att de bildade en aflång kammare. Oaktadt eskimåiska räffällor icke alldeles byggas på det sättet, tror jag dock, att det varit en gammal sådan fälla.
