farvatten, allt emellanåt hördes dån af kalfningar, sammanstötningar m. m. Det var som en ihållande kanonåska.
Tidigt följande morgon, den 10 augusti, väcktes jag af en korp, som hälsade godmorgon från en bergkam strax ofvanför oss, och då jag fann det härliga solskenet alltför lockande, smög jag mig obemärkt ut ur säcken och tog en fotografi af landskapet norr ut, med en väldig utskjutande arm af jökeln på Kolberger Heide i bakgrunden och mina två sängkamrater, Sverdrup och Dietrichson, ännu i sin djupaste sömn, i förgrunden. I fjärran ses på bilden det kägelformiga Kiatak, målet för vår resa denna dag.
Vi fingo det härligaste och isfriaste farvatten vi hittills haft, och det gick nu med rask fart mot målet. Middagen intogo vi under synnerligt angenäma förhållanden. Från söder kom en svag bris, så att vi kunde begagna segel och gifva oss god tid att äta, medan båtarna sköto jämn fart framåt. Jag har sällan rott mot ett mål, som förefallit mig så svårt att hinna som detta Kiatak (817 m. högt). Vi hade nu sett det i två dagar, men alltjämt syntes det lika aflägset. Med tillhjälp af åror och segel började vi dock slutligen vinna på det, men så kom tjockan. Innan hon ännu hunnit inhölja allt, hade vi emellertid kommit så nära, att vi kunde se, hvar vi borde landa, och så styra efter kompassen.
