Femtonde kapitlet.
Vår sista tältplats på östkusten. — Första
vandringen på inlandsisen.
Omkring kl. 8 på aftonen landade vi då ändtligen i tät
tjocka vid vår sista tältplats på Grönlands östkust.
Just som jag satte foten i land, flög en flock snäppor upp,
men slog åter ned på en sten tätt invid oss. I ett enda
skott fick jag fyra af dessa läckra fåglar; det föreföll mig
som ett godt varsel. Balto var denna dag så modig och stor
af sig, att han knappt kommit upp på berget förr än han tillät
sig att föredraga en längre mässa, härmande en af prästerna
i Finmarken, hvilket han gjorde ypperligt, men aldrig vågade
när han ej var säker om lifvet. I dag tillät han sig
dessutom en liten svordom, och det var länge sedan det hände.
Ja, han gaf till och med Ravna tillbaka det exemplar af Nya
testamentet på lapska, han lånt af denne, under förklaring
att han nu ej längre behöfde det. Då Sverdrup sade honom,
att han ej borde göra sig så säker, det kunde ännu bli
mången hård törn, innan han uppnådde västkusten, blef han litet
betänksam och svor åtminstone ej mer.
Vi hade efterhand förvärfvat oss en sällsynt färdighet att lossa våra båtar, men aldrig hade det gått så fort som denna afton. Det låg en glad ifver öfver allt hvad vi gjorde,
