Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/384

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
347
NORDENSKIÖLDS NUNATAK.

Det är icke många ljud som höras i denna natur. Endast tärnornas gälla skrik skära i dina öron, medan du står där betagen af denna naturs storslagna, men ödsliga skönhet. Stund efter annan höres dock från glacieren där borta hvar gång han slår en ny spricka eller skjuter sig helt litet framåt, ett brakande dån, som har den mest förvillande likhet med ett kanonskott. Glömmer man för ett ögonblick hvar man är, eller hör man det i halfsofvande tillstånd fram på morgonen, är förväxlingen mycket lätt.

Men solen har redan länge kallat oss till arbete; låt oss därför i all hast få oss litet frukost. De fleste af expeditionens medlemmar måste därefter taga i tu med att skrapa rosten af kälkmedarna och skidornas stålskenor. Angripna som de nu äro af hafsvatten och fukt, äro de alldeles otjänstbara. Dietrichson skall kartlägga bukten, medan Sverdrup och jag skola företaga vår första vandring in öfver inlandsisen. Det måste ju undersökas, om här var möjligt att komma fram, samt hvilka anordningar för detta fall borde träffas. Vi brunno af otålighet att få kasta en blick in öfver detta terra incognita, hvilket säkerligen ännu ingen människofot beträdt.

Innan vi kommo i väg, var dock åtskilligt att beställa. Sålunda måste några astronomiska observationer tagas i dag, medan vi hade solen, och några fotografier borde vi äfven ha i det vackra vädret.

Slutligen, då solen passerat meridianen och vi fått vår middagshöjd, voro vi färdiga och matsäckskonten tillsnörd. Alptåget och isyxorna hade vi också med, och så rustade drogo vi uppför den bara sluttningen till fjället, som från tältet höjde sig ett stycke inåt, omgifvet af jökelmassan, och som jag kallat Nordenskiölds nunatak. Snart voro vi uppe på toppen. Innanför oss funno vi en liten morän, hvarifrån