Hoppa till innehållet

Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/388

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
351
FÖRÄNDRING I DRIFISEN.

sämsta möjliga. Emellertid hade våra magar hunnit bli tomma, och solen stod redan tillräckligt långt i väster, att vi kunde tänka på de materiella behofven, lägga vidjetrugorna på snön, trampa hål framför dem och på det sättet tillreda oss en någorlunda torr och varm sittplats i solbaddet. Det var en verklig vederkvickelse att få hvila litet. Medan vi höggo kraftigt in på pemmikanen och köttskorporna, kastade vi en blick på landskapet omkring oss och njöto af den molnfria himmeln och det strålande vädret. Dock stucko oss solstrålarna, som återkastades från den hvita snöytan, nästan väl mycket i ögonen; vi hade, ty värr, glömt snöbrillorna i tältet och kunde således icke utestänga dem.

Framför oss, i söder, hvälfver den breda isströmmen sin spruckna och fårade yta ned mot sjön. Vi veta, att där längre ned skall finnas några bergklintar; men de äro nu skymda för oss, och vi se endast hafvet därutanför, som hvälfver sin blå yta ända till horisonten. Någon egentlig drifis kunna vi icke se, endast några spridda isstycken, till större delen härstammande från jöklarna. Hvilken förändring under de få veckor som gått sedan vi långt därute drefvo här förbi på ett isflak! Då låg drifisen mer än 6 mil från land ut till hafs och så tätt, att icke ens våra små båtar kunde slippa igenom; nu kunde den största eskader hvar som helst komma obehindradt in till land utan att ens röra vid ett isstycke. Längre fram på dagen fingo vi högre upp utsikt norr ut ända till Kap Dan, där hafsytan hela vägen sträckte sig lika blå och blinkande ända in till stranden och ingen hafsis stod att upptäcka.

Men middagen var färdig, och vi måste skynda oss, om vi skulle uppnå höjden före solnedgången, den tid på dagen då man ser skarpast och längst ut öfver snöytorna. Vi stampade därför vidare med de förnyade krafter mat och hvila