Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/389

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
352
FÖRSTA VANDRINGEN PÅ INLANDSISEN.

kunna gifva. Föret blef ständigt allt sämre; och en isskorpa, som här låg ofvanpå snön och var en lämning efter föregående dagars nattfroster, tröttade mycket, då den brast, när foten sattes ned, och hängde sig fast om fotleden, när den åter lyftes upp. Det var hvad vi hemma kalla »huggeskare», och den kan, som bekant, utmatta äfven den starkaste. Och utmattade blefvo vi, så mycket mer som våra ben länge saknat all öfning. De hade ej på många månader fått någon rörelse, om jag undantar den lilla motion de erhöllo under båtdragningen på isen. Det var i synnerhet musklerna öfver knäet och i höfterna som hade värsta känningen af det.

Men här fanns ingen försköning; vi måste streta vidare för att så snart som möjligt komma upp på höjden och få utsikt in öfver isen; ty komme vi icke i tid dit upp, kunde utsikten stängas af regn och disig luft, och det såg icke osannolikt ut: luften antog redan längs den högsta bergryggen en otreflig, grå ullfärg. Vi fördubblade våra ansträngningar och stretade å stad det bästa vi kunde. Sent omsider, sedan vi gång på gång trott oss vara där, men allt jämt funnit en ny sluttning bakom, kommo vi då upp mot toppen af den efterlängtade höjden — men, ack och ve, lifvet är rikt på missräkningar! Har man nått en höjd, ligger alltid bakom en annan ännu högre, som stänger utsikten. Men dit måste vi ändå. Visserligen var det att förmoda, att vi nu efter de par milen vi tillryggalagt kommit öfver den värsta isen; men den torde ännu vara tillräckligt dålig därinnanför.

Alltså vidare, så fort benen vilja bära, mot den högsta punkten af ryggen där framför oss! Det ser ut att vara många sprickor i vår väg; men de äro väl icke värre än att de kunna klareras. Under ett börjande duggregn stiga vi uppför den tämligen branta sluttningen. Det går tyngre än någonsin: vi sjunka nu ned i snön ända till midjan. Men