Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/391

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
354
FÖRSTA VANDRINGEN PÅ INLANDSISEN.

ännu många dagar. Stigningen var visserligen så långt ögat nådde jämn och slät, men skidföret var, som vi erfarit, allt annat än godt; i synnerhet hade det sista stycket varit rent af omöjligt. Frös det ej på om nätterna, vore utsikterna ej de ljusaste. Men barometern visade oss, att vi nu befunno oss på mer än 900 meters (inemot 3000 fots) höjd, och komma vi ännu några hundra meter högre upp, måtte vi väl få köld, åtminstone om nätterna. Hvilka tokar voro vi ej, som suckade efter köld i det inre Grönland!

Men vårt ändamål är vunnet. Vi ha funnit isen, trots nunataker och trots den direkta uppstigningen från hafvet, så jämn, att vi aldrig kunnat hoppas på något bättre. Vi äro hungriga, det är långt lidet på aftonen och icke för tidigt att åter slå sig ned på trugorna och låta matsäcken rättvisa vederfaras.

Sedan kvällsvarden intagits, var det tid att tänka på återfärd. Vi voro minst 2 mil från tältet. Att gå tillbaka samma väg vi kommit var ej skäl. Vi hade ju begifvit oss ut på rekognoscering och borde därför undersöka, om icke expeditionen på något annat ställe kunde komma lättare fram. I synnerhet tänkte vi oss möjligheten af att fjället, som vi nu hade söder om oss (på Jensens land), skulle gifva oss en god väg till det inre. Vi skulle här på fast grund kunna komma högt upp och därigenom undgå en del af den svåraste isen. Det var visserligen väl sent på dagen att försöka nya vägar, men vi måste ha klarhet i saken och få taga natten till hjälp.

Då snön häruppe var lösare och det följaktligen var svårare att gå än någonsin, måste vi spänna på trugorna, för att dock försöka, om de ej skulle hjälpa oss något, och det gick verkligen betydligt lättare.

Gående i sydlig riktning mot fjället, anträdde vi nu hemmarschen. Men det mörknade hastigt, och vi hade ej gått