långt, förr än det redan blef svårt att se sprickor på något afstånd. Visserligen voro de ännu icke synnerligt många, men vi måste bereda oss på att snart möta dem i myckenhet. Vi måste så mycket som möjligt hålla oss på själfva ryggen af den höjdsträcka, som åtskilde de sänkor vi hade på ömse sidor om oss. Här kunde man känna sig någorlunda trygg. Ett långt stycke gick det bra, väglaget blef också bättre, ja så godt, att Sverdrup spände af sig trugorna. Icke långt bort sågo vi redan fjället, där vi hoppades finna vatten och där vi ämnade taga oss en god hvila och sträcka ut våra trötta lemmar på bar mark. Vi längtade obeskrifligt efter fast land, och det kunde ej vara långt kvar.
(Af E. Nielsen, efter en skiss af författaren.)
Men hur ofta slå ej beräkningarna fel, när man har med is att göra, det må nu vara drifis eller inlandsis! Vi
